När livet blåser orkan

Mina tårar föll där på bussen
den där kvällen jag åkte från jobb
ett lätt pip i mobilen
med ord skrivna av sorg
av uppgivenhet
och tårar rann utan att jag tänkte på dem
först när tangenterna på mobilens skärm blev suddiga
så förstod jag att tårar rann på mina kinder...
jo...
du vännen min...

jag önskar jag kunde
lossa taggtråden som strypt dina lungor
bära dina känslor en stund
hålla om dem
så de slapp kännas så hårt
just då
när tystnaden skriker som högst
där när mörkret nattat barnaspring
men jag är ju bara just mänsklig
jag har inga super krafter
ingen mantel som gör att jag kan flyga bort dina bekymmer
men om det hjälper
så vet jag
för jag stod där du stod just nu
för en så kort stund sedan

uppgiven
rädd
sorgsen
och ångesten gnagde så hårt
som att känslor inte fick plats i min kropp
sådär att jag undrade
hur i helvete ska jag orka
hur gör man?
det var då
när din altan blev min tillflyktsort
fortfarande rinner tårar på mina kinder
fortfarande finns rädslan
men känslorna har lugnat sig i min kropp
de hoppar inte längre med stilettklackar på mina inre organ
de bara går där
med raggsockor i lite kliande ull...

och blundar jag
ser tillbax
så
var jag starkare än någon gång just då
när jag kände mig som svagast

så
hur löjligt det än låter
hur svag du än känner dig just nu
så har jag på känn
Nu du är som starkast
kanske faktiskt starkare än du någonsin kommer behöva vara...

så när mörkret faller
när ögonlock värker
och varje andetag känns
försök le mot hon där i spegeln
för hur trött leendet än är
så är hon där i spegeln
Det starkaste som just nu finns

och du
när kraften tryter
vänd dig om
för vi är
faktiskt en hel arme här bakom dig
en mänsklig arme utan superkrafter
utan mantlar...
men ack så mycket kärlek
så vänd dig om låt oss bära tankarna dina
andas dina andetag när du inte klarar det själv