Vissa dagar då är man trött på att vara mor...
Man gungar å gungar men när inget hjälper då önskar man någon sekund där att det fanns någon form av retur på detta...
Och lika plötsligt som tanken slår en
Håller man det lilla skrikande barnet mot sitt bröst snosar mot huvudet och drar in doften
och liksom inte i hela världen kan förstå hur världen skulle vara utan just detta barn
för visst hade hjärtat inte varit helt...
För så är det ju varje gång ett barn träder in i mitt liv
Kärleken blir så enorm
Slår undan fötterna för en
och det där märkliga häftiga jag aldrig riktigt kan fatta å förstå
Mitt hjärta, min kärlek för er mina barn har inga som helst gränser.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar