Det var en sån där vacker höstdag idag...
Ja ni vet när kylan känns men den är bara sådär sval att den bara når under det första hudlagret...
aldrig når kylan riktigt in
kyler inte ner ens inre
Och jag njöt
av höstens svala smekningar på mina bara armar
och kanske jag borde hämtat en kofta
men log där inom mig för mycket av höstkänslan mot min hud för gömma min hud...
lät kaffemaskinen fylla min kopp
sjönk ner på trappen utanför huset
lät foten vagga vagnen
såg hon min yngsta tjej måla hela världen...
Eller iaf uppfarten men där inom mig måla hon min värld sådär hon och hennes syskon alltid gör...
Ibland i de vackraste färgerna
ibland i lustig argt morrande abstrakt
men alltid de färglägger min vardag
Ja, vad vore min dag utan dem...?
inte alls som denna regnbågsfärgade bergådalbana iaf...
Kanske... Kanske... Bara trist grå....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar