För där
just då när orkanvindarna kastades
fram å tillbaka
hit å dit i något som just då kändes som en evighet
någonstans där försvann du
och hur jag än försökte sträcka ut min hand så nådde jag aldrig ditt jag...
för inget var som det skulle
allt låg i spillror där mellan oss
ilska och smärta avlöste varandra
i en evighetsmaskin...
Och så plötsligt
utan att någon av oss nog förstod
fanns det en liten väldigt osäker stig fylld med hundratals minor av olika slag...
Och vi tog ett steg
ett till
sakta sakta
med sådan försiktighet som man packar upp kristallglasen ur tidningspappret för inga i värden kan ersätta för minnen finns i varje millimeter av dem
så sköra
så lätta att krossa
för sen förbli oförmögna att repareras
just så stilla vandrar vi
Vi är fortfarande där
även om vi börjar känna oss mer och mer säkra
de flesta minorna har vi röjt undan
men vissa finns kvar
men det gör inget
för min hand når ditt jag
ditt skratt
du
min förstfödda
är återigen faktiskt en del av min vardag...
Här hos mig
Här hos oss....
❤️
SvaraRadera