Simba

Alla kommer vi till den dagen

ingen kan smita ifrån det...

Den där dagen då ens jag ska skiljas från sina

Idag var det simbas tur att lugnt somna in i famnen hos henne som varit hans matte i alla hans år...

Det är en märklig sak det där med döden så naturlig och ändå känns den så obegriplig och onaturlig när den drabbar någon i ens närhet... 

Kanske är det att den där vetskapen man alltid har som blir så märkbar

att ingen kan leva i evighet

vissa gör det bara längre 

andra kortare 

men aldrig i evighet... 

Och någon som står en nära 

någon man älskar av hela ens hjärta

Hur lever man ut dem? 

Så tomt blir det ju

och världen blir plötsligt inte alls lika bekväm som man vill den ska vara

och hur mycket man vill så kan inte tiden pausas eller spolas tbx...

Vissa sluter sig 

skriker med hela kroppsspråket 

Låt mig vara!!!

Andra smyger sig nära

håll om mig

och låt mitt jag vara ditt en stund...

Någon trycker bort känslor

för i ensamhet när tankar tillåts komma sjunka in i en saknadssorg

Någon skriker ut sin sorg låter alla känslor blottas...

Någon distanserar sig har koll på allt det praktiska... 

Vissa vill inte se inte röra bara minnas någon livfull och levande

Hur vi än gör så är döden den där så naturliga något som gör så förbaskat ont...

Vi har alla bara olika sätt att hantera den...

Vare sig det är ett djur eller människa så bearbetar vi det på samma sätt beroende på hur vi är som människa...

Inga fel finns

inga borden finns

för det där med döden är en väldigt personlig sak man tvingas dela på gott och ont med de man har närmast...

Ja idag somna simba in 

och denna familj har lika många olika sätt att sörja på som vi är människor...

och mitt sätt var en kyss på hans huvud

och en lätt smekning längst hans kropp som inte längre var hans...

och ett mjukt leende inom mig över hur just denna katt tog en märklig plats inom om mig