sprinterlöpare... jag?

Ibland springer dagar
som ett sprinterlopp
startskottet går och lika snabbt är loppet slut...
Denna dagen var just en sån dag och det känns som det var så nyss liten plutt och jag med håret på svaj och sömndruckna ögon traska nerför trappen för börja dagen...
Han med en stund vid bröstet
jag med en stund med starkt kaffe i min kopp

Nu är dagen slut
loppet är förbi
och likt de där sprinterlöparna som pustar ut med händerna på knäna
en arm som lyfts med sista kraften för tacka för sig
just precis så känner jag mig nu
och såna dagar som dessa får min kropp att minnas det min hjärna ibland glömmer
Min kropp är inte som andras
det är nu jag känner värken
stilla den finns där i händerna i fötterna lårbenen värker och armarna är så sköra mot beröring att kattens nos som trycker för få lite kel känns som ett knytnävsslag
värken som påminner mig så stilla
du tassar på dina gränser nu gumman
tänj dem lite till och jag kommer slå till hårt
imorgon
imorgon får inte mycket stå på schemat om helgen ska vara min och inte ägas av värken...

Hon sa det
den där doktorn på sjukhuset
att jag kommer lära mig
kommer förstå min kropp mer å mer
och visst är det så
jag har lärt mig kroppen såpass bra att jag glömmer bort ibland att den är inte som andras min kropp
den bär på en värk som alltid finns där under ytan
och jag gillar det...
jag inte det att jag har en värk som gärna hälsar på så fort jag tar en dag i sprinterfart
nej det där att jag faktiskt glömmer bort
inte tänker på det

och kanske kanske det inte då faktiskt inte alls gör så mycket att ha några sprinterloppsdagar i mitt liv...
för det är ju då
jag som nu sitter här med ett leende och förstår
att jag börjar hitta den där balansen
där jag mår och känner mig som alla andra såpass att jag inte ägs av värken längre