Timmar efter timmar lyssna vi på saken som den är när man e dement
Fullmatade åkte vi hem
Anteckningar fulla med hopp
idéer tankar....
En värdefull vardag var vårat mål
Så satte hon sig där igår min arbetskamrat sådär bredvid på sängkanten som vi alltid gör när vi pratar allt från ditten å datten till livets stora frågor med våra gubbar å tanter...
Frågan ställdes med alla tankar idéer tips som fått gro å blomstra till en känsla jag kan ju med små medel ge en värdig vardag...
Vad skulle du vilja göra så det kändes lite roligare här?
Och den gamla med grått hår vände sig mot henne...
svarade...
Jag vill dö
och just den saken...
hur vi hjälper de dö
det fanns det inga anteckningar om...
just den känslan om att vara klar med livet kan ingen utbildning i världen göra så mycket åt....
men vi kan iaf göra det vi alltid gjort
göra den där väntan på döden mindre ensam...
där på sängkanten...
sångerna vi sjunger när skrynklig kropp skrubbas ren...
dansen där till musiken i radion...
kyssen du ger min kind för sen ge mig ett tandlöst leende
och det är nog så enkelt
bästa jobbet görs så tyst så tyst
där hand i hand
när leenden, skratt, tårar delas
och mellan raderna
i skuggorna
där i anteckningarna
finns det självklara
det vi glömmer så lätt
att vara där
närvarande
inte frånvarande i en skurhink
