Vandraren som kanske gjorde bäst i att bara stå

Och jag gick
å gick
å när jag gått lite till
så gick jag lite mer...
och mellan stegen lät jag sånt jag gillar sparas inombords

mot slutet av vandringen
spelades musiken upp
inom mig
ja den där från klippet från youtube
som jag skrattar åt gång på gång
där de kämpar sig in över mållinjen
sliter
när kroppen slutat orka
men viljan är större än kraften...

http://www.youtube.com/watch?v=LKhkvSRQZYo&feature=youtube_gdata_player

Precis just så var det...

nä
nu överdriver jag
men jag var trött
riktigt trött
och kroppen kändes
som den gör när värk ska slå till
när trötthet ska däcka min kropp
som den kvävs sakta på ork
sakta sakta
och som om jag kan känna hur den slingrar sig uppåt
börjar där vid fötter
slutar alltid vid axlar

och där i skogen höll jag tummar den liksom skulle stanna vid lår

Känslan är ungefär som någon scen från någon film min näthinna minns
där grenar liksom låste växte runt den stackars skådespelaren som helt maktlöst försvann i växtligheten...
hon skrek
grenarna slingra sig rusande snabbt runt hennes kropp...
och hon dog

jag skriker aldrig
mina grenar smyger sig
likt en slingrande seg orm
och när grenar/värk når armar händer tröttnar jag på mig själv en stund...
men dör gör jag ju inte iaf
som om mitt jag bara är ett huvud på en hals

Men jag log när jag såg bilen på parkeringen...
Storlog fånigt
och hade jag varit en fjortis
hade jag oxå skrikit rakt ut av lycka
men nu är jag en tråkig snart medelålders
såna som drar på mungipan lite lätl
när musik startas när nyckel vrids om i bil
på väg
hem...
och den lömska ormen smärtan
slingra sig sakta över min kropp i toner av thåström

och köpa mat
hyra film
skaka hand med någons vän
skedde utanför mitt medvetande
jag var redan där
där hemma i djup sömn

det var igår
idag
Har jag hämtat fyra barn i staden bredvid
och det ni
det e som en smekning på modershjärtat...
och återigen slås jag...
som alla måndagar när barnen blir mina för en vecka...
Herregud!!!
den där lilla skrutt kan verkligen
konsten att konstant snacka....

och det ni
det är ingen överdrift
bara underbar mammalycka med en gnutta tålamodsprövning...

Spelemännen

För nog e det de alltid
de där spelemännen som gör Sverige till en sommar...

slog mig igår när jag satt där i järnboås där birgersson kom ifrån
med en hamburgare i ena näven
en flaska med bubbelvatten i andra...
Krönikan jag läste i somras en morgon ur dagstidningen...
Krönikan om de där spelemännen som åker landet runt
spelar överallt låtar som andra gjort
kopierar
låter toner någon annan skrivit ljuda över gräsplättar pubar överallt
men skapar en tillhörighet en samhörighet...

och gänget där på scen
gubbarna som lät sina instrument blandas
Ja
där i ljudet av saxofonen, munspelet gitarrerna å trummorna
ja
där jag mjuklog stort inombords
medan jag slurpa i mig det sista av bubbelvattnet
snegla åt tanten på rullatorn
hon som höll takten med foten
samma takt som alla de andra
för det e något särskilt det där
som spelemän gör

det e ju de där spelemännen som gör sommarsverige till sommar oavsett väder å vind
ger oss en gemenskap
ett minne av sommar att ha
när var å en går hem till sitt
när den där hösten sakta smyger sig på...

De där dagarna som rullar på

å dagarna gick
segade rusade trallade
där i stugan med vita knutar
och mygg i såna massor att vi höll oss inomhus
eller sprutlackerade våra kroppar med myggmedel...
Ja den enda som inte verka bry sig om myggornas ilskna attacker var hon iklädd bikini på trampcykeln från den tiden jag trampa trampcykel i radhusområdets lilla idyll
men med lite borsta bort spindelväv å damm som den samlat på sig i vedboden funka den perfekt
trots hjulet gav ett metallskavljud...
jo
Det var sköna dagar där i sommarstugan
där med de mina högt å lågt och överallt...

Nu...
sån där vecka utan barn
de är där
i Turkiets värme med sin far
jag är här
i något jag döpt till lilla Turkiet
för visst finns det en värme
inte av sol
utan av något annat...
dagar jag fyller med att leta jag behöver saker
å second hand butiker avlöser varandra
och jo
jag har nog allt
allt som behövs
för ett eget hushålle som Lotta på bråkmakaregatan sa...

jo
dagarna går
rusar segar
längtar sig fram lika nervöst som förväntansfullt
För snart
lika jättesnart som jättelångt bort
har jag som Lotta
ett alldeles eget hushålle
som sakta ska fyllas av sån där värme som finns i lilla Turkiet
kärlek kallas det visst