Som folk är som mest fast tvärtom

 Vissa bara är...

inte riktigt som vanligt folk...

speciell annorlunda och ibland alldeles alldeles underbar...

Asch nu kanske jag överdrev 

iallafall det sista där 

men idag satt jag iaf på hans favorit resturang i Lindesberg och åt kinamat i buffévariant... 

Ja, han min sambos vän

Han som sitter på sin stubbe å röker pipa och folkskyggt flyttat till ingenmansland... 

Men nu satt han där i en rutig skjorta gömd bakom en fleecejacka framför mig och jag tror jag faktiskt njöt av stunden...

För ibland 

ja ibland är annorlunda en fin sak att vara... 

Och ibland har man äran att få sitta vid samma bord som någon som "inte är som folk" 

Hur man nu är som folk...

ja det är ett annat kapitel

Ord i rask dans

Hon pratar i en evighet 

för en kort sekund tystnar hon 

för sen låta orden dansa igen

Hon kan prata!!! mamma sa min son en dag när hon varit på besök...

Och det kan hon

sådär att ibland kollar jag i smyg hur lång tystnaden mellan hennes dans i ord kan vara... 

Å jag ler alltid inombords då 

för den blir aldrig lång...

Och för varje ord

berättelse hon berättar smyger hennes jag sig närmare och närmare mitt jag...

Ja jag gillar lyssna på hennes orddans den som bygger en relation vi kommer ha i många år framåt

i motgångar å framgångar kommer vi alltid vara vid varandra utan vi själva valt varandra

för hon är min svärmor

å jag hennes svärdotter

och igår satt jag där vid hennes köksbord åt något jag inte ätit på minst 15år 

Och kålpudding var riktigt gott minsann fast det är väl som det mesta...

Med någon man mjukler med så asmakar mat faktiskt mest alltid gott!

De där dagarna de där dagarna...

Vissa dagar då är man trött på att vara mor... 

Man gungar å gungar men när inget hjälper då önskar man någon sekund där att det fanns någon form av retur på detta... 

Och lika plötsligt som tanken slår en 

Håller man det lilla skrikande barnet mot sitt bröst snosar mot huvudet och drar in doften 

och liksom inte i hela världen kan förstå hur världen skulle vara utan just detta barn

för visst hade hjärtat inte varit helt...

För så är det ju varje gång ett barn träder in i mitt liv 

Kärleken blir så enorm 

Slår undan fötterna för en

och det där märkliga häftiga jag aldrig riktigt kan fatta å förstå

Mitt hjärta, min kärlek för er mina barn har inga som helst gränser.....

Hösten känns riktigt mycket nu

Det var en sån där vacker höstdag idag... 

Ja ni vet när kylan känns men den är bara sådär sval att den bara når under det första hudlagret... 

aldrig når kylan riktigt in 

kyler inte ner ens inre

Och jag njöt 

av höstens svala smekningar på mina bara armar 

och kanske jag borde hämtat en kofta 

men log där inom mig för mycket av höstkänslan mot min hud för gömma min hud...

lät kaffemaskinen fylla min kopp

sjönk ner på trappen utanför huset 

lät foten vagga vagnen 

såg hon min yngsta tjej måla hela världen...

Eller iaf uppfarten men där inom mig måla hon min värld sådär hon och hennes syskon alltid gör...

Ibland i de vackraste färgerna

ibland i lustig argt morrande abstrakt 

men alltid de färglägger min vardag 

Ja, vad vore min dag utan dem...?

inte alls som denna regnbågsfärgade bergådalbana iaf...

Kanske... Kanske... Bara trist grå....