Stor å stark behöver oxå vara knyttet ibland

Och det är ganska skönt när känslan sjunkit in

Jag kan inte styra detta

bara se till å stå stadigt på mina fötter

se till att ni håller i mig de ggr någon slår till och får mig svaja till för även om jag är en massa så har jag lärt mig

Ensam är inte stark....

För likt leken

den man slänger sig bakåt

å blir fångad

har mitt jag de senaste åren

ramlat famlat kastat mig

Och varje gång har ni stått där så tålmodigt å fångat mig

och de gånger ni aldrig hann fånga mig i fallet

satt ni med mig

gunga mig till ro

blåste på såren inom mig...

med ord 

ömhet

å en känsla så stor om att jag aldrig ensam var

Så här står jag

så stadigt jag bara kan

med vetskapen

jag kan bara vara

så jäkla stark som möjligt

För alla stormar blir tillslut bara stilla mjuka vindar...

och denna storm 

alla dessa ord

åsikter

om någon som är jag

kommer en dag bara vara 

den där tiden i allas våra liv

när vi i stormens öga rodde åt olika håll...

Och just den dagen

vill jag känna

jag gjorde mitt allt

men tills dess

så står jag här

på så stadiga ben jag bara kan

och de gånger jag faller ihop

gråter som ett barn

river min hud

ihop om att känslor ska sippra ut

kom inte med klokhetens ord

låt min kropp bara få vaggas av dig

för jag vet

vet så väl alla kloka ord 

vill just då

bara inte vara så jävla stark

 

Isabella Isabella

Hon kom förbi idag 

vännen med litet busfrö i hand

redan från första gången 

ja, när hon var sådär liten å pytte som de är när de nyfödda e...

redan då var hon söt som en liten docka...

Nu har hon vuxit

blivit stor å hela 2år

men lika lik en docka ändå

för lockarna

leendet med de mjölkvita tänderna som viskar lite lätt

avslöjar att nappen e hennes bästa vän när sömnen kryper sig på...

Fortfarande mjukler jag åt hennes lilla väsen 

hon som samlar på ord

fångar alla ord som lämnar andras läppar och smakar på dem med sin lilla barnaröst som ännu inte lärt sig alla ljuds läten

och jag log stort

mot lilla kroppen som hoppa runt i min soffa

åt det där vackra

jag älskar studera i tysthet

som finns i de där barnen som verkligen suger in allt som händer runt ögonen öronen som håller sig vidöppna...

ja de kom å gick

hand i hand 

men däremellan log jag

myste

av prat vänner mellan

av skutt å hopp av liten tjej som samlar på ord 

Saknad

Det gjorde ont

på riktigt där inne i mig

den där tysta stilla smärtan man konstant bär...

Ja, den som blivit en del av sitt jag att man inte alltid känner den...

För livet den där vardagen rullar på ibland så fort att man inte hinner reflektera över den...

Då känns knappt smärtan bara är där som en stilla saknad i bröstet...

Och ibland bara hugger den till

som den anfaller hjärtat

så hårt att allt slutar andas för en stund...

Idag högg den till

fotot av hennes skratt

leendet

det där röda håret hon tjatade om att få färga :)

Hon såg sådär ut

som barn ska se ut

lyckliga fria enkla...

och jag bara satt där

med fotot framför mig

med salta kinder...

Saknar henne...

ibland så stilla att det knappt märks

för saknaden har blivit min vardag

å ibland

som idag

kraftfullt hårt å kantigt 

för sakna sitt barn

gör ont

alltid

fast ibland lite mer

Älskar dig snuttan!

Jag en själslig rullstol

Dagar i plural var det där i Sveriges huvudstad...

Timmar efter timmar lyssna vi på saken som den är när man e dement 

Fullmatade åkte vi hem

Anteckningar fulla med hopp

idéer tankar....

En värdefull vardag var vårat mål

Så satte hon sig där igår min arbetskamrat sådär bredvid på sängkanten som vi alltid gör när vi pratar allt från ditten å datten till livets stora frågor med våra gubbar å tanter...

Frågan ställdes med alla tankar idéer tips som fått gro å blomstra till en känsla jag kan ju med små medel ge en värdig vardag...

Vad skulle du vilja göra så det kändes lite roligare här?

Och den gamla med grått hår vände sig mot henne...

svarade...

Jag vill dö

och just den saken...

hur vi hjälper de dö

det fanns det inga anteckningar om...

just den känslan om att vara klar med livet kan ingen utbildning i världen göra så mycket åt....

men vi kan iaf göra det vi alltid gjort

göra den där väntan på döden mindre ensam...

där på sängkanten...

sångerna vi sjunger när skrynklig kropp skrubbas ren...

dansen där till musiken i radion...

kyssen du ger min kind för sen ge mig ett tandlöst leende

och det är nog så enkelt

bästa jobbet görs så tyst så tyst

där hand i hand

när leenden, skratt, tårar delas

och mellan raderna

i skuggorna

där i anteckningarna 

finns det självklara

det vi glömmer så lätt

att vara där

närvarande 

inte frånvarande i en skurhink

flyttad är jag

Den där dagen
för många dagar sen
när oron  om att inte  hitta ett hem till mig och mina barn gnagde så djupt inom mig
just den dagen när hjärtat lättades
stenen på ton i magen bara luftes ur
och mitt namn stod där på pappret
sådär på svart å vitt
jag hade ett hem
ett alldeles eget hem
som bara var mitt
vårat
mina barn och jag hade ett tak
och inom fyra väggar byggde jag upp livet igen...
kanske var det därför jag höll lägenheten så kär
för det var där jag började gräva fram mitt jag i ruinerna
just den dagen mindes jag när jag mitt namn skrev där sådär svart på vitt idag
framför mannen som jag en gång kunde gett en stor fet smällkyss på munnen
för han hade en ledig lgh till just mig...
nycklar räknades
och jag log när han sträckte fram handen
han som visste hur allting var när jag flyttade in
han som log med sin utsträckta hand
det ordna sig ju sa han medan han skaka min hand
och önska mig lycka till...

och det är nog så
det där jag bad någon övertyga mig om
då å då
när jag på min fråga visst ordnar det sig
alltid svara
det ordnar sig
vi ser till att det ordnar sig

ja, det ordna sig
visst gjorde de det
resan är inte riktig klar
vissa saker ska repareras, putsas rätt
knuffas och möbleras om
där i mitt jag...
fast
det finns ingen sten djupt i magen
kanske mest bara grus i skor
fast
man får nog räkna med sånt
jag har ju traskat genom öknen som pappa sa
den där gången
när jag knappt orka andas och vagga mig själv på köksgolv i mitt barndomshem...
klart som attans
man får räkna med lite grus i skor då...

och ikväll
ska vi fira in våren
där vid brasan med ungar i plural
grilla korv
och jag misstänker min hand kommer söka din
och känna svaret jag alltid får där
det ordnar sig
allt ordnar sig
vi ska bara se till att det ordnar sig

Likt plåster är din röst

För de dagarna när man är minst av alla
När lungor inte riktigt förstår hur andetag ska tas
När man verkligen inte alls förstår hur det kan kännas som hjärtat brister...
För det är ju
inga känslor just där
bara en pump
som för blodet runt runt i min kropp...
Men ändå så står jag här
försöker finna fast mark under fötter med lungor som kollapsat
och ett hjärta som brast
För de är de där dagarna
Jag fingrar på mobilen
låter era namn lysa i displayen
och önskar jag var sån
som ringde när jag vänners röst behöver....

Kanske var det bara en slump
kanske var det bara något vetenskap inte kan förklara

men ditt namn stod där
så plötsligt
du ringde
precis när mitt jag behövde din röst
och där i ditt vardagsprat om karlar som inget fattar
just där
Älska jag dig mest av allt...

För de är dagar som var igår
innan fötter fått fotfäste
innan jag fått ord
att lämna mina läppar
fått rum för alla känslor som leker något sprakande myrkrig under mitt skinn...
då när jag inte kan prata
lämna känslor utanför mitt jag
när bara din röst behövs
med tryggheten den bär
du finns
du är där
och bara gör min värld lite enklare

bra känslor i plastförpackning

För jag ler
jo, jag gör det riktigt ofta
att ibland nästan känner jag mig fånig
en gnutta löjlig där jag mjukler
bara mjukler mot allt
fånlycklig
kan större delen av sitt jag vara det?

Allt ordnar sig
bara man ser till att det gör det
e det inte så den där gurun i landet långt borta brukar säga...
tror det
citaten från honom brukar lyda något sådant iaf...
och molnen som finns inom mig
gör mindre ont
som om deras närvaro inte påverkar mig lika mycket...
Detta e veckan med barn
en kort vecka blir det
känns det alltid som iaf
de ggr jag jobbar helg och de är hos mig
men med lite trix lite fix
så kan jag få några timmar mer med dem iaf
och det känns skönt att de hittat honom mitt hjärta håller av
sådär att de inte alls tycker det fins någon knepighet att de är hos honom
storatjejen  hade faktiskt ett önskemål att ha honom ibland som barnvakt
de helger jag större delen av vakna tiden ägnar på jobb
bara landar hemma för koppla av och sova...

Han fråga min yngsta son förra veckan då barnen var min vardag
där mitt i vardagsstöket
har jag en plastpappa och plastmamma nu?
och jag log
svarade att det är bara han som kan svara på det
för det är något som känns
bara känns sådär så man vet att det är så
inget man kan tvinga på någon
och han log
då har jag en plastpappa
och jag log och funderade tyst på ordet
plastpappa
av alla ord som finns att välja på.... så väljer han plastpappa.... ordet jag aldrig gillat...
fast vad gör det
han är trygg med han mitt hjärta slår för
huvudsaken...
hur man kallar känslan är sak samma... känslan är densamma

och de där orden som pappas ex sa en gång
då dotter funderade högt och fick inte ihop att hon kunde vara som en mormor för hon var så ung...
och vi prata om extra vuxna, bonus extra plast och allt vad det hette
stämmer nog ju även här
det där med vara den där extra vuxna i ett barns liv
är ingen självklarhet man som vuxen kan ta förgiven när man ramlar in i ett barns liv
något bara tilltro kan skapa
som Min Mamma Irene
dagmamman som fanns några år i min uppväxt
av alla dagmammor/barnflickor mina barnaår ramla på var det bara en
som vart som en extra vuxen
Min Mamma Irene
och sist när jag såg henne
och mina barn stod runt mina ben
eller numera mer runt mitt jag
för de växer fort
så skratta hon högt när jag presentera henne som Mamma Irene

för än
ännu trots mina år
trots vi aldrig mera hörs
är det
där i hjärtat hon alltid förblir den där
som jag kände mig trygg med som barn
en extra vuxen som just fick namnet Mamma Irene
plast... bonus.... extra....
kärt barn eller viktig känsla har många namn....

Älskar er

det finns saker som slår mig oftare och oftare
kanske är det åldern
kanske att mitt liv tog en vändning
och ni fanns där
så självklart
så starkt
att mitt hjärta fylldes med tacksamhet
men det slår mig oftare och oftare
det där vackra med att vara vi tre
för vi är systrar
i antal tre
och bredvid er
hur olika vi än är
så är jag hel
för era fotspår finns där
djupt inom mig

Att bygga bo i ett bo

För soffan börjar bli välbekant
strukturen som en gång kändes så ovan
är bara skön nu
golven börjar kännas som om de är en bit av mig
och jag kan detaljerna i plankorna
vet de där punkterna där golvet knarrar
ja, sådär att jag går dit medvetet
för göra känslan av "hemma" konkret
trappans ledstång
börjar sakta ta upp en plats i hjärtat
och jag vet
ler åt mig i denna stilla tysta idioti
som sker i hemlighet
jag bor in mig
smyger in i ett tomt rum
tänder lampan
letar efter något
en vinkel
ett hörn
bygger in mig
bor in mig
i hemlighet
för det är läskigt att ta plats i någons redan uppbyggda hem
där minnen finns i väggar
saker som alltid funnits för barn som växt upp där
så jag smyger i hemlighet runt där
om och om igen
och bitvis
bitvis
blir vrån
vinklar
en del av mitt jag
men stressa inte
låt mig leka denna idiotiska lek i hemlighet där i ditt hem
i tysthet leker jag den bäst
för det är inte lätt att klampa in...
inte lätt alls att göra ditt till vårt
låt mig fortfarande snubbla över trösklar jag ännu inte riktigt lärt känna...
så blir ditt sakta vårt

Och Gott nytt år på er med!!!

Det slog mig där i köket
sådär kraftigt att jag knappt kunde förstå
hur känslor av insikt bara kunde slå till sådär blixtsnabbt
som allt runt omkring gick i slow motion
barnens rörelser där runt mig hördes lika mycket som det tystnade i någon dovhet
och tårar brände till för en kort sekund
för insikten vara nog riktigt fin
riktigt skön var den
lite som den där känslan när man ramlar hem dödstrött
lutar sig tillbax
och lättad
av känslan av insikten
jag orkade
jag fixa allt

hemma är jag....

Ja, det slog mig där i köket hos någon som fångat mitt hjärta
där i en blandning av mina och hans barn
där bland nyårsrester på diskbänk

och vissa nyår är nog
mer nya år
och detta nyår var ju kanske ett sånt för mig
för det där goda året folk i vanligt folkvett önskar mig
liksom bara haspar ur sig sådär man gör denna tid på året
har liksom aldrig känts mer sanna
jo
Jag vet
det där goda året ni alla önskar er
det finns
har börjat
för mig.....
och vet ni
önskar er oxå
det där fina goda nya året
men mest av allt
vänder jag mig mot dig Ann
tittar dig djupt in ögonen
och liksom lovar
ditt nya år
kommer oxå
för det har jag känn

för hon poeten
har så rätt i orden
för varför skulle våren tveka
om det inte gjorde ont för knoppar att slå ut
för det gör ont
när man växer och blir någon man inte trodde fanns där inne inom sitt jag