Den där vandringen hand i hand mer er

Jag tror jag mår riktigt bra
eller riktigt kanske är en nyans i överkant
Men den där öknenvandringen jag började är ingen tröstlös ökenvandring längre...

Han gjorde den liknelsen min far
när jag stod där i leksaksaffären i mars i år och kämpa med att stå upprätt
tårar brände bakom ögonlock
och jag visste inte hur jag skulle orka det där med leva...

att jag stod mitt i öknen
uppgiven ensam
hade vatten, kraft för två dagar
jag kunde välja gå tre dagars vandring tillbax
eller fortsätta min vandring mot det okända...

han fråga häromdagen
hur öknenvandringen gick
tror jag insåg när jag gav mitt svar
att jag mår så grymt mycket bättre nu än då...
Insåg
hur riktigt på riktigt dåligt jag mådde just då
Visst stötter jag på falska hägringar och fallit ihop när jag insett de var just bara hägringar
visst känns det tröstlöst vissa dagar
men inte i närheten av den maktlöshet å tröstlöshet jag kände då

jag är inte klar med min vandring
Oro över mycket finns kvar
men som ökensanden inte längre bränner under mina fötter
som barnens tyngd lättat
de jag då å då behöver bära inte gör att jag tappar balansen helt
för jag har hittat styrkan
som mitt inre blivit senigt å starkt

nej det är inte längre någon ensam ökenvandring
för de där dagarna som är hårda
tunga motsträviga
när kroppens alla muskler
hjärtats alla slag
lungornas andetag
värker så det skriker
Då sträcks en vattenflaska fram av någon
någon sluter sin hand runt min hand
sänder kärlek
ett leende ges
och även om de nog inte vet om det
inte riktigt förstår
men de är där
bredvid
mina systrar
mina vänner
mina barn
ja alla mitt hjärta klappar för
så är de där
så nära
att ingen sand bränner hårt under fötter längre

Ja kanske det är så
som hon sa
min vän med bebisdoft

Du lät så glad...

kanske är just så
jag börjar
hitta tillbax
börjar förstå
hur man livet lever